Recension av hyrbil: Polestar

Det är lika bra att vara ärlig från starten, Hertz är min ”preferred choice” när det kommer till hyrbilar. Det kanske inte är den mest ”fancy” bilparken om man jämför med till exempel Sixt men jag upplever att kvalitén är jämn och det betyder ofta mycket att veta vad man får. Därför blev det även Hertz denna gång på en förlängd weekend i Norrbotten med en lite annan bil än planerat. 

Luleå Airport (Kallax i folkmun) är inte världens största flygplats och hyrbilsfirmorna ligger på en dryg armlängds avstånd från bagagebandet. Hertzpersonalen i Luleå har alltid varit trevliga och tillgodosett mina behov som kund. Som Hertz Gold är allting ”good to go” men, då Luleå är en av sex stationer som erbjuder en Polestar, passade jag på att fråga om den fanns tillgänglig. ”Några” kronor i mellanskillnad (ca 500:- per dygn) och 15 minuters väntetid senare var bilen klar och jag kunde starta helgen. Parkeringen för hyrbilar ligger relativt nära terminalen, vilket är skönt när termometern ligger strax under noll grader.

Polestar, som ägs av Volvo och Kinesiska Geely har producerat egna bilar sedan 2017. Polestar 2 kom ut på marknaden 2019 och 2020 såldes ca 20,000 exemplar. Samtidigt som Hertz globalt har valt att köpa in 100,000 Tesla globalt, har man i Sverige valt att satsa på Volvo och Polestar kanske inte så konstigt att Hertz själva skriver att ”Polestar 2 här den hetaste Elbilen just nu” när man ägs av First Rent A Car AB – ett Volvoföretag. Men är den så het en Novemberhelg i Norrbotten när temperaturen kryper ner mot -10?

Har man kört mycket Volvo tidigare känner man direkt igen sig i förarmiljön. Den stora skillnaden är att skärmen i mitten är avsevärt mycket större än hos kusinerna, 11 tum (Tesla har 15) vilket ger en väldigt tydlig display, speciellt vid navigering. I övrigt känns det som om man har tummat lite på kvalitén på vissa ställen. Defrosterknapparna t.ex. känns köpta på AliExpress och en av passagerarna kommenterade att insidan av dörrarna bak kändes lite väl billiga. 

Den enda tveksamheten jag hade innan jag plockade ut bilen var att jag skulle drabbas av den berömda ”räckviddsångesten”. Vad händer om en eller flera laddstationer är ute ur drift eller om jag inte kommer över gränsen till Finland det planerade stoppet låg…) Nåväl upp till bevis.

Denna Polestar 2 ”Launch Edition” var från 2021 och hade drygt 8,000 på mätare. Vid upphämtning visade batteriet 98% och en räckvidd på ca 390km vilket rent hypotetiskt skulle räcka för min utflykt på 360km. Knappt hade jag tänkt tanken så hoppade batteriet ner några hack till strax under 90%, spännande….

Dagen efter hade temperaturen sjunkit från strax under noll grader till -8 och efter cirka 10 mils körning visade batteriet 53% och att en laddning skulle behövs innan planen.

I navigatorn finns en funktion som visar var tillgängliga laddplatser finns och i många fall även tillgängligheten. Valde där närmaste plats med en snabbladdare som lämpligt nog låg i ett köpcentrum där jag visste att det även skulle gå att ladda chauffören (dvs. en kopp kaffe). Nu stötte jag på resans första problem, uttaget satt på fel sida och därmed vad kabeln för kort.

Hertz hade skickat med två kablar men ingen av dessa gick att använda till förlängning av sladden. Resultatet blev att det fick bli ett uttag med lägre laddkapacitet och ett längre stopp än planerat. Fördelen är att bilen visar hur lång tid det tar till full laddning och därmed tog jag beslutet att inte ladda upp till mer än 60% för att komma i tid till slutdestinationen med 35% batteri (jag tror på marginaler).

Efter ytterligare 11 mils körning och uträttade ärenden var det dags för ännu en laddning för att komma tryggt tillbaka till Luleå (en tur på drygt 17mil). Över gränsen till Finland igen och har fanns en super charger som såg till att jag kom upp i 80% på ca 30 minuter och ännu en kopp kaffe.  

Bilen i övrigt? Det är en fantastiskt kvick bil som svarar snabbt på gasen och även om hänsyn fick tas till det hala väglaget fick man ett intryck av att den verkligen ville framåt. Den är utrustad med diverse hjälpmedel såsom adaptiv farthållare och ”lane assist” som verkligen är behagligt även om jag upplever att man slappnar av lite för mycket med dessa inkopplade mil efter mil.

Komfortmässigt var det tyvärr ingen större sensation, utan som en bil i mängden, faktiskt så upplever jag att jag sitter bättre med mina 180cm i Volvos modeller och även Volkswagens id3/id4 och jag tror tyvärr inte att du skall ha mycket längre ben än mina innan det börjar märkas av. Dock skall massagefunktionen nämnas som ett stort plus, det påminde lite om att flyga Business Class hos en del bolag. En annan väldigt irriterande och totalt meningslös detalj är Polestarlogon som lyser upp mot taket på natten och faktiskt är rätt störande.

Bagageutrymmet är också lite i minsta laget, med en resväska, en papplåda och ryggsäck blev det ganska fullt – tack och lov kunde man placera kablarna fram under huven eller bagagerumsgolvet vilket frigjorde lite mer plats. 

Summering

Utvecklingen av elbilar har gått framåt och det är uppenbart att detta är framtiden även för hyrbilsflottan. Mina största farhågor besannades inte tack vare att det fanns fler laddmöjligheter än vad jag hade räknat med. En annat stort plus är drivmedelskostnaderna.

Jag nästan körde exakt samma sträcka i September med en XC90 som då kostade mig över tusen kronor i bensin (med dåvarande bensinpris), nu kom jag inte ens upp i hälften även med publika laddare. Skillnaden åts dock upp av ett högre pris för hyran men upplevelser går inte alltid att mäta i pengar.  

Vill jag hyra en Polestar 2 igen? Mer än gärna på en helg eller veckotur där behovet av bagageutrymme inte är så stort. Vill jag äga en själv? Nej, helt enkelt för att den inte passar mina behov. MEN, en Elbli kan jag absolut tänka mig i garaget framöver…

Forfatter: Per Christian Reithe